Yosemite National Park

Efter en frukost på den lokala dinern begav vi oss av med en sen start. Mustangen arbetade sig uppåt i bergen på slingrande vägar och snön skymtade här och var uppe på topparna, dock var det fortfarande lite för varmt för vår smak.
Strax skymtade vackra små sjöar och det var frestande att stanna och bada men som vanligt hade vi bråttom. Den stigande vägen verkade aldrig ta slut och vi undrade när vi skulle komma fram till parköppningen.

Några dagar tidigare hörde vi på nyheterna att det var flera skogsbränder som härjade i och utanför Yosemite men bränder var något vi ”vant oss vid” efter alla veckor på vägen och hållit koll på via nyheter och internet.
T ex dagen innan vi körde längs kusten på highway 1 var vägen stängd på grund av bränder. Det var hemskt att se hur omfattande bränderna varit (ca 300 bränder pågick samtidigt) och man såg skyltar överallt där det stod “ I love firefighters!”, men många förlorade också sina hem i Kalifornien.
Dock var det nu ok att åka in i parken och bränderna var under kontroll.

Tillslut kom vi fram till rangerstationen på 3000meters höjd och nu bar det istället av neråt i dalen. Efter en lång och slingrande åktur genom tunnlar, skogar och branta stup kom vi ner till visitors center där vi parkerade bilen.
Efter lite förvirring och runtirrande hittade vi två små tanter som glatt visade oss vad vi borde se och hinna med på den knappa tiden vi hade där.

Vi började med en promenad längs en vacker fors och önskade att vi bara kunde lägga oss ner på en sten mitt i vattnet (vi såg en man som hade det lyxiga privilegiet). Vi fortsatte och kom ner till lugnare vatten och fick en fantastisk utsikt av Half Dome.

På väg till ett av Yosemites vackra vattenfall (som tyvärr är rätt pyttiga på sommaren) fick vi syn på en liten grupp människor som stod och tittade in i skogen och visst var det som vi misstänkte och hoppades: En björn! Men folk är ju idioter och ett äckligt dumhuvud var tvungen att gå för nära och björnen skrämdes iväg. Dock hann vi få lite, lite på film.

Vi kunde bara konstatera att vi behövt 2 veckor på detta vackra ställe men det började bli mörkt så det var dags att köra den långa vägen tillbaka till Lee Vining. Kändes lite dumt att vi behövde köra hela långa vägen tillbaka eftersom vi i morgon skulle köra vägen en tredje gång för att komma tillbaka till Kalifornien…
Vi hade hemskt gärna velat bada under dagen men för vad som kändes som hundrade gången hade vi glömt våra badkläder. Vi stannade dock till vid en sjö i skymningen och varvade ner efter en lång dag med mycket körning och tänkte på hur sorgligt det var att vi skulle bege oss tillbaka till San Francisco dagen därpå...

"Goodbye God, I´m going to Bodie"

Vi vaknade i lilla staden (byn?) Lone Pine som vi inte hade någon aning om hur den såg ut. Vi hade inte sett något i dagsljus sedan vi var på vägen som ledde ut ur Death Valley som ligger ca 2 timmar därifrån.
Vi klev ut genom dörren och möttes av USAs högsta berg (Alaska ej inräknat): Mount Whitney i bergskedjan Sierra Nevada, 4421 meter över havet.
Otroligt att vi dagen innan varit på ett ställe där det var 50 grader varmt och nu kunde se snö uppe på bergen.

Lone Pine var under westernfilmens guldålder ett tillhåll för filmteamen och miljön påminde om det också.

Efter en ordentlig frukost drog vi vidare mot nästa mål, Lee Vining, vår utgångspunkt för Yosemite National Park och spökstaden Bodie.

Vägen dit var svindlande vacker med Sierra Nevada på vår vänstra sida och det var en behaglig biltur med något svalare väder än tidigare. På båda sidor om oss såg vi svarta, arga regnmoln och det påminde oss om att vi var mitt i monsunperioden.
Vi stötte även på en av USAs väldigt många skogsbränder.

Efter några timmar såg vi Mono Lake på avstånd och vi visste att vi var nära vårt nål.
Precis vid sjön ligger den lilla, lilla staden Lee Vining där vi bokat rum i ett motell.

Efter incheckning vid halv fem drog vi direkt till spökstaden Bodie (läs i länken, faktiskt mycket intressant!). Efter en halvtimmes körning på asfalt åkte vi in på en grusväg (eller dirtroad som de kallas vilket är ett mycket bättre namn…) och det började dugga lite. Vi såg tunga moln runt omkring oss och det var kanske inte det bästa vädret för en utflykt trots att solen fortfarande lös.
Efter att vi krupit fram i långsam fart på den lilla vägen ett tag kom vi fram till den lilla dalen med den övergivna staden. Åskan mullrade vid det här laget och det bidrog till den kusliga känslan… det var svårt att tro att det bott 10 000 människor här när guldrushen var som intensivast.

Vi tog oss tillbaka till motellet lagom till det blev mörkt och åt en grymt god middag, (hamburgare som vanligt) och försökte planera morgondagens utflykt till Yosemite.