Venice Beach och Hollywood

Med en sen start som vanligt kom vi iväg till frukost på samma ställe som igår. Precis utanför vårt hotell pågick en inspelning av tv-serien Californication som irriterade gatumusikanterna som snällt fick hålla tyst. Vi hoppades få se David Duchovny men ingen lycka där.
Vi sa ett sorgligt hejdå till Venice Beach med en sista runda på längs stranden.

Ett måste innan vi begav oss upp till den "riktiga" storstaden LA var en GPS. Vi svängde förbi Radio Shack och köpte den billigaste vi kunde hitta men den skulle tydligen vara bra, den säger till och med gatunamnen.
Trots GPS var det riktigt hektiskt uppe i Hollywood, de gillar tydligen inte att skylta i tid. Tillslut, efter många arga ord, hittade vi en parkering och kunde äntligen gå och kolla på vad alla snackar om.
Själva Hollywood Bvd var föga imponerande: 1000-tals turister och folk som krängde kartor till stjärnornas hem, folk utklädda till både det ena och det andra. Vi fick dock se ett underhållande gräl mellan Barney the dinosaur och nån form av Xena the warrior princess.

Efter ett par snapshots av Hollywoodskylten uppe i bergen köpte vi en av dessa kartor, cabade ner bilen och försökte hitta Ozzy Osbournes hem i Beverly Hills, vi blev dock lite osäkra på hela idén när vi tog en närmare titt på kartan...

Men i slutändan verkade det som att de hus (Osbournes har tydligen två hus bredvid varandra) som var utsatta på kartan som Ozzys hus verkligen var rätt eftersom flera småbussar med stjärnsugna turister stannade utanför. Dock såg man mest häckar och staket...
Vi tog en tur vidare upp bland de pampiga villorna och passerade Tom Cruise hem, dock mest staket och häckar där med. Tyvärr har vi inga bilder på kändishem men några fläskiga villor blev det.Innan vi körde vidare in i öknen ville vi ta lunch på Whisky a go go. Klubben är känd för att vara startscenen för generationer av många kända LA rockband. Dock hade de inte öppet så det fick bli lunch på Sunset Plaza istället.


Sen var det bara att ge sig av mot Palm Springs. Att göra LA på 2 dagar var lite dålig planering men det väntar alltid roliga saker runt hörnet.

Venice Beach

Vaknade upp i vårt fantastiska hotellrum med en ännu mer fantastisk utsikt från sängen: Palmer, vit sand och blå himmel.
Det som natten innan hade sett väldigt skumt och skabbigt ut var nu som en helt annan plats. Fortfarande lite jetlagade segade vi ut till frukost på The Sidewalk Café. Vi intog en god och lite nyttigare måltid än tidigare mornar och tittade på "cirkusen" på Venice Boardwalk. Det är verkligen en väldigt speciell plats med mer eller mindre begåvade artiser, färsäljare, och folk som man är lite osäkra på vad de egentligen pysslar med men som ändå tycker de förtjänar lite slantar. Allt detta pågår på deras egna lilla numrerade ruta på gågatan längs stranden.

Efter frukost promenerade vi längs stranden och runt i Venice och hamnade bland kanalerna. Venice Canals är ett område som byggdes i början av 1900-talet men idag finns inte mycket kvar. Broar leder över de smala kanalerna som flankeras av otroligt lyxiga villor. Kontrasterna i Venice är stora.


Planerna för eftermiddagen var egentligen att åka upp till Hollywood, men efter att vi kommit upp på vårt rum igen blev vi fast med utsikt och vin och passade på att blogga om gårdagen. Tanken var att ta bussen som vi blivit rekomenderade av vår kille på hotellet men planerna sköts upp en halvtimme i taget...varför åka nånstans när man har det bra där man är?

Middag intogs på en mysig restaurang i Venice och vi kom alltså aldrig iväg med bussen. Lite tråkigt var de att de ville se våra leg på restaurangen när vi beställde vin och Sarah hade såklart lämnat passet på hotellrummet...så det blev apelsinjuice istället...wii!

Planerna för i morgon är i alla fall att hinna upp en sväng till Hollywood och Beverly Hills efter frukost innan vi drar iväg mot öknen och Palm Springs.

Monterey och Highway 1

Vi löste gårdagens besvikelse genom att skjuta på resplanen några timmar och gick till akvariet så fort de öppnade vid 09.30. Det visade sig vara värt det.
Jättetankar fyllda med hajar, tonfisk, maneter och uttrar gjorde att vi blev kvar lite längre än väntat. Det häftiga var att de bara hade djur som normalt lever i havet utanför.


Utanför akvariet i bukten låg sälarna och jäste på stenarna och hoppades väl som vi att solen skulle komma fram.
Vi hoppade in i bilen alldeles för sent (13.30) och fortsatte mot vårt nya mål: Venice Beach, LA.

Vägen mellan Monterey och Los Angeles via det vackra kustområdet Big Sur ska ta ca 6-7 timmar beroende på trafik men det var inte trafiken som fick resan att ta 11 timmar...
Highway 1 går längs ett så otroligt fantastiskt vackert landskap och har alldeles för många utsiktsplatser man kan stanna på. Hela tiden dök det upp nya stränder, berg, lyxiga villor och dalar man ville stanna och titta på. Om gårdagen längs Highway 1 var overklig så var denna dag overkligt overklig. Tyvärr kan bilder inte återge hur det var...




Vi stannade och och drack kaffe på ett litet kafé som hängde ut över en klippa.
"We had whales here just a while ago" sa servitrisen som om det vore helt normalt att se valar varje dag. Vi undrade om det va just denna dag hon menade och hon sa att så var fallet men att det inte var så vanligt på sommaren. Så i 20 minuter satt vi och stirrade ut mot havet... men inga valar.
Vi fortsatte längs vägen och insåg att det började bli riktigt, riktigt bråttom om vi skulle hinna innan hotellreceptionen stängde kl. 21.00.
Men ett sista stopp var vi tvugna att göra när vi hittade en strand med de här killarna.

Snart insåg vi att det var totalkört att hinna. Vi hade nästan halva sträckan kvar och solen var på väg ner.
Hungriga och sjukt trötta (jetlag är inte kul) undrade vi om vägen någonsin skulle ta slut. Den vackra Highway 1 hade vid det här laget blivit flerfilig och lämnat kusten och trots att USA är snabbmatens förlovade land var det överraskande svårt att hitta ett ställe att stanna på.
När vi kom fram till Ventura och råkat lämna Highway 1 virrade vi runt ett tag och försökte hitta tillbaka till den dåligt skyltade vägen. Linus gick in i en liquor store för att fråga om vägen till Venice medan Sarah satt kvar tryggt i bilen. När han kom ut såg han lite stressad ut och sa "De pratar inte engelska och de har typ gängtatueringar...de vet inte ens vad Venice är".
Efter en timme eller två i kolsvart mörker, men på rätt väg, glittrade äntligen kusten till höger och vi närmade oss Malibu. Efter det var det raka vägen längs stränderna via Santa Monica fram till Venice. Nyckeln till rummet och en beskrivning vart vi skulle parkera låg fint i en liten låda med kodlås som den otroligt hjälpsamma hotellkillen fixat efter att vi ringt tidigare på kvällen.

Kl. 01.30 fick vi en belöning i form av världens bästa hotellrum. Det var vi värda efter allt detta utan karta eller GPS.

Monterey, home of Clintan

I morse plockade vi upp vår röda skönhet på Hertz runt hörnet och körde nervöst ut på San Franciscos gator. Oron visade sig vara helt onödig då det var raka gatan genom stan ut till Highway 1, dock uppcabat eftersom molnen envist låg kvar över bergen.

När vi lämnat San Francisco bakom oss sprack himlen upp och vi cabade ner. Det går inte att beskriva vilken känsla det är att åka längs Kaliforniens fantastiska kust i en Ford Mustang med vinden i håret och riktigt bra musik i högtalarna. Det närmaste vi kan komma att beskriva är nog: Overkligt!



Efter en biltur på ca 3 timmar med havet på ena sidan och jordgubbsfält på andra var vi framme i Monterey. Vi hade bråttom till hotellet eftersom vi ville till Monterey Bay Aquarium som vi misstänkte stängde klockan 18.00. Väl framme kl. 15.30 frågade vi mannen i hotellreceptionen om öppettiderna och han lugnade oss och sa att akvariet inte stängde förren 20.00. Vi köpte biljetter av honom och eftersom vi nu hade så gott om tid njöt vi av lite ost och vin på hotellet. Promenerade sedan nere vid vattnet där vi såg sälar och uttrar.

När vi sedan kom fram till vårt huvudmål, akvariet, klockan 18.00 var det... STÄNGT.
Förbannade, jävligt förbannade, gick vi och åt middag. Trots ilska och besvikelse kunde vi inte låta bli att mjukas upp av utsikten.


När vi sedan kom tillbaka till hotellet, laddade för att skälla ut glädjedödaren, hade han såklart gått av sitt skift och en ny man stod och tog emot oss med: " That´s strange, Dennis knows everything!". Uppenbarligen inte!
Han hade även mage att fråga om vi använt de biljetter som vi nu ville lämna tillbaka och vi förklarade åter igen att stället var CLOSED när vi kom dit.
De debiterade oss inte för biljetterna men trots att vi försökte se så missnöjda och förbannade ut som möjligt var den enda kompensation vi fick ett: "Sorry". Detta var ju lite hela idén med besöket i Monterey...

Vi knatade molokna upp på rummet men mjuknade snabbt när vi insåg hur trötta vi var och hur fint vårt rum är.
I morgon bär det av vidare på Highway 1 ner till Los Angeles.

San Francisco, dag 2

Vaknade upp till en inte så lika pigg dag som den förgående. Sega och jetlagade tog vi spårvagnen ner till Fishermans Warf och intog en smaklös frukost på Johnny Rocket.

Vi hyrde varsin cykel nere vid hamnen och började trampa mot Golden gate (tillsammans med dumma fransoser och galna latinamerikaner) på väg upp mot brofästet som kändes väääldigt avlägset.
Väl där var det bara att trampa på hårdare för att komma upp till cykelbanan som löper längs hela vägen över till andra sidan. Men det var det värt!

På andra sidan ligger staden Sausalito som Waxholm borde ha som förebild. En otroligt mysig och lyxig stad som är betydligt soligare än San Francisco.
Efter lite glass trampade vi vidare till husbåtssamhället några kilometer bort.
En hel "stad" av hus i alla möjliga färger och former som alla ligger på vattnet.

Denna cykeltur på närmare 2 mil fick avslutas med en färja tillbaka till SF, våra ben orkade helt enkelt inte mer.
Upp på spårvagnen igen och tillbaka till vårt lilla, lilla hotellrum.

I morgon bitti hämtar vi upp bilen för att fortsätta till Monterey.