Stagecoach Trails Guest Ranch, dag 1

Efter en orolig natt vaknade vi vid sjutiden av ett våldsamt åskoväder. Regnet öste ner och åskan dånade över slätterna. Tillslut kunde vi somna om igen och efter lite sovmorgon var det dags för söndagsbrunch. Den förut så torra hettan hade nu förvandlats till en fuktig bastuhetta.
Eftersom det var hästarnas vilodag idag blev det ingen ridning så vi tog det mest lugnt, försökte greppa att vi äntligen kommit hit och gick runt och bekantade oss med gården.


Efter middagen var det turnering i hästskokastning (!) som tyvärr ingen av oss gick vidare i, vi kastar ju inte hästskor varje dag hemma... Men det var en mysig kväll tillsammans med de andra gästerna och ranchfolket.

På väg till ödemarken

Efter morgondoppet var det dags för lite planering inför nästa resmål: Stagecoach Trails Guest Ranch.
Vi hade tänkt hinna med Salton Sea på vägen men efter en sen start samt ett stop för inköp av videokamera insåg vi att det inte skulle funka, vi måste väl ändå lära oss av våra tidigare misstag med planeringen. Klockan 16.00 var en ridtur planerad som vi gärna ville hinna till och vi hade ingen större lust att köra ute i vildmarken i mörkret.

Vi sa adjö till vår oas och begav oss iväg ut i vildmarken. (Andy: Tänk på “The hills have eyes”).

Efter några timmars körning blev det allt mer klart att vi skulle missa vår första ridtur, mycket tråkigt. Sista halvtimmen fram till ranchen gick på en sand/grusväg som vår bil inte tyckte om och det gick väldigt långsamt.
Tillslut skymtade gården som en hägring i dammet och vi var lättade över att vi inte tagit fel på vägbeskrivningen.

Efter att ha blivit mottagna av 4 hundar, en cowboy och hettan fick vi en liten rundtur på ranchen av ägarnas dotter, sen var skönt att slå sig ner i gungstolen på vår egna lilla “porch”.

God hemlagad middag utan pommes frites, som annars verkar serveras till varje måltid om man inte äter på en tjusig restaurang, serverades i matsalen efter att middagsklockan klämtat. Efter maten satte vi oss i hammocken på den gemensamma uteplatsen. Det var skönt att sitta i nattvärmen och titta ut i det totala mörkret och spana efter coyotes, skönt fram till dess vi såg en fruktansvärd spindel på den lilla muren framför oss. Vi frös till is och kunde inte göra annat än att stirra på denna varelse som satt blixstilla i ljuset från en lykta.
Efter ett tag kom Dan, ägaren, och satte sig hos oss för att småprata. Strax kom vår fråga “ -Are there any dangerous animals here, for example: that spider over there?” “-Yeah, we got all the good stuff here”. Han berättade att det var en “Vinegrettspindel” som inte är farligare än att om den biter dig så får du smak av vinäger i munnen. Trevligt… Sen berättade han om skorpioner, svarta änkan , skallerormar osv. I natt kommer vi inte sova lugnt...

Palm Springs

Tack vare vår nyinköpta GPS var den inte svårt att hitta till Palm Spings, trots mörkret. Vi stannade till och tankade upp bilen ca 2 timmar innan vi kom fram och konstaterade att det inte var så varmt som vi hade befarat.
När vi körde in mot staden vid 21.00 tiden var det becksvart ute men man kunde urskilja de stora fälten av vindkraftverk som kantade vägen, en ganska kuslig syn.

När vi parkerat och gick ut ur bilen fick vi det bevisat för oss att det kan skilja nästan 20°C mellan ett område och ett annat trotts att det bara är ett par timmar mellan dem. Det var HETT!
Vi packade ur bilen och gick till vårt rum som var olåst, upplyst och väldigt svalt.
Vi hadekommit till ett paradis, en oas mitt i öknen!
Precis, precis utanför dörren till vårt rum låg poolen upplyst och ett par andra gäster satt i solstolarna och drack vin i det svaga skenet från små lyktor.
Vi slog oss ner ett par timmar i den torra natthettan (över 40°C) innan vi gick och la oss.

Nästa morgon började med ett dopp i den badkarsvarma poolen. Ett dopp har sällan varit så välkommet och så skönt. Vi låg i ett bra tag innan vi masade oss iväg på det som skulle ha varit frukost men som blev lunch. Det var nästan tomt på folk och det var inte många butiker eller restauranger som var öppna, det var tydligen bara vi och några andra modiga som trotsade hettan mitt på dagen. Trots de 47°C var det inte så farligt eftersom det är en torr hetta.
Vi gick in i en av de öppna butikerna, en hattaffär, där Linus införskaffade en tjusig stråskapelse mot solen.
Efter en mexikansk lunch längtade vi efter poolen och det var där vi låg resten av dagen, det var för varmt för att göra något annat. Det var svårt att inte somna mellan doppen och det blev en härlig siesta med limefrukterna dinglande över oss och kolibris som surrande omkring . Man får väl ta seden dit man kommer.

Vid niotiden tog vi en kort promenad till restaurangerna som nu alla var öppna. Det var fullt av liv och rörelse och även butikerna hade öppnat.
Vi åt middag på ett italienskt ställe som precis som alla andra restauranger hade små munstycken överallt som sprutade ut moln av kall vattenånga. Väldigt behagligt men snacka om slöseri på vatten ute i öknen.
Vi gick vidare till en mycket häftig martinibar, The Falls, ett ställe man kan tänka sig Frank Sinatra tog sig en drink på under den tiden det begav sig. Vi småpratade lite med den trevliga bartendern och när han hörde att vi skulle vidare in i Arizona sa han som alla andra amerikaner tidigare gjort “-Ohh.. It´s hot..and watch out for thunderstorms and flush floods. It´s the monsune season.” ...
Vi avslutade kvällen med lite bloggande vid poolen.