"Goodbye God, I´m going to Bodie"

Vi vaknade i lilla staden (byn?) Lone Pine som vi inte hade någon aning om hur den såg ut. Vi hade inte sett något i dagsljus sedan vi var på vägen som ledde ut ur Death Valley som ligger ca 2 timmar därifrån.
Vi klev ut genom dörren och möttes av USAs högsta berg (Alaska ej inräknat): Mount Whitney i bergskedjan Sierra Nevada, 4421 meter över havet.
Otroligt att vi dagen innan varit på ett ställe där det var 50 grader varmt och nu kunde se snö uppe på bergen.

Lone Pine var under westernfilmens guldålder ett tillhåll för filmteamen och miljön påminde om det också.

Efter en ordentlig frukost drog vi vidare mot nästa mål, Lee Vining, vår utgångspunkt för Yosemite National Park och spökstaden Bodie.

Vägen dit var svindlande vacker med Sierra Nevada på vår vänstra sida och det var en behaglig biltur med något svalare väder än tidigare. På båda sidor om oss såg vi svarta, arga regnmoln och det påminde oss om att vi var mitt i monsunperioden.
Vi stötte även på en av USAs väldigt många skogsbränder.

Efter några timmar såg vi Mono Lake på avstånd och vi visste att vi var nära vårt nål.
Precis vid sjön ligger den lilla, lilla staden Lee Vining där vi bokat rum i ett motell.

Efter incheckning vid halv fem drog vi direkt till spökstaden Bodie (läs i länken, faktiskt mycket intressant!). Efter en halvtimmes körning på asfalt åkte vi in på en grusväg (eller dirtroad som de kallas vilket är ett mycket bättre namn…) och det började dugga lite. Vi såg tunga moln runt omkring oss och det var kanske inte det bästa vädret för en utflykt trots att solen fortfarande lös.
Efter att vi krupit fram i långsam fart på den lilla vägen ett tag kom vi fram till den lilla dalen med den övergivna staden. Åskan mullrade vid det här laget och det bidrog till den kusliga känslan… det var svårt att tro att det bott 10 000 människor här när guldrushen var som intensivast.

Vi tog oss tillbaka till motellet lagom till det blev mörkt och åt en grymt god middag, (hamburgare som vanligt) och försökte planera morgondagens utflykt till Yosemite.

Death Valley

Efter alldeles för kort tid i Las Vegas åkte vi iväg mot stadens motsats: Death Valley.
Efter alla varningar om över 50°C hetta (57°C är rekordet i DV och bara 1°C mindre än världsrekordet...) och risk för att bilen brakar ihop mitt i ödemarken bunkrade vi upp med vatten till oss själva och bilen. Vi inhandlade även en kylväska som vi fyllde med is och vi undrade varför vi inte gjort så från början, godare med kallt vatten än vatten man nästan bränner sig på…

Något spända åkte vi västerut mot Kalifornien och förberedde oss för hettan, och självklart med taket på. Dock hade vi hört varningar om att ha AC på då det var för påfrestande för bilen i alla uppförsbackar som leder genom passet och sedan ner i grytan.




Efter några timmars körning kom vi fram till “Bad Water”, en liten samling vatten mitt i allt det snustorra på -87meter. Dock är det så mättat med salt att det bildas vita klumpar och stora "plattfformar" överallt, därav namnet.
Vi klev ur bilen för första gången sedan vi kommit ner i dalen och var beredda på värmen men eftersom det var ganska mulet kändes det inte så farligt… tills det började blåsa. Det var som om någon satte en hårtork i ansiktet på en. Sjuk hetta!

Efter det blev det ett stopp vid “Devil´s Golf Course”, ett stort fält av saltpelare, kanske det kargaste landskap vi sett men ändå så vackert.



Efter ett tag kom vi fram till Mesquite Sand Dunes som ligger väl åtkomligt från vägen. Sanddynerna har använts i många filmer, bl a Star Wars och är på vissa ställen mer än 200 m från topp till botten.

Mörkret började falla på och vi konstaterade motvilligt att vi inte skulle hinna förbi Racetrack Playa, men vi var i alla fall inte helt sugna på att villa bort oss på denna plats på jorden i en kolsvart natt…

Efter vad som kändes som en ändlös bilfärd kom vi äntligen fram till vårt hotell i ett kolsvart Lone Pine.