Monterey och Highway 1

Vi löste gårdagens besvikelse genom att skjuta på resplanen några timmar och gick till akvariet så fort de öppnade vid 09.30. Det visade sig vara värt det.
Jättetankar fyllda med hajar, tonfisk, maneter och uttrar gjorde att vi blev kvar lite längre än väntat. Det häftiga var att de bara hade djur som normalt lever i havet utanför.


Utanför akvariet i bukten låg sälarna och jäste på stenarna och hoppades väl som vi att solen skulle komma fram.
Vi hoppade in i bilen alldeles för sent (13.30) och fortsatte mot vårt nya mål: Venice Beach, LA.

Vägen mellan Monterey och Los Angeles via det vackra kustområdet Big Sur ska ta ca 6-7 timmar beroende på trafik men det var inte trafiken som fick resan att ta 11 timmar...
Highway 1 går längs ett så otroligt fantastiskt vackert landskap och har alldeles för många utsiktsplatser man kan stanna på. Hela tiden dök det upp nya stränder, berg, lyxiga villor och dalar man ville stanna och titta på. Om gårdagen längs Highway 1 var overklig så var denna dag overkligt overklig. Tyvärr kan bilder inte återge hur det var...




Vi stannade och och drack kaffe på ett litet kafé som hängde ut över en klippa.
"We had whales here just a while ago" sa servitrisen som om det vore helt normalt att se valar varje dag. Vi undrade om det va just denna dag hon menade och hon sa att så var fallet men att det inte var så vanligt på sommaren. Så i 20 minuter satt vi och stirrade ut mot havet... men inga valar.
Vi fortsatte längs vägen och insåg att det började bli riktigt, riktigt bråttom om vi skulle hinna innan hotellreceptionen stängde kl. 21.00.
Men ett sista stopp var vi tvugna att göra när vi hittade en strand med de här killarna.

Snart insåg vi att det var totalkört att hinna. Vi hade nästan halva sträckan kvar och solen var på väg ner.
Hungriga och sjukt trötta (jetlag är inte kul) undrade vi om vägen någonsin skulle ta slut. Den vackra Highway 1 hade vid det här laget blivit flerfilig och lämnat kusten och trots att USA är snabbmatens förlovade land var det överraskande svårt att hitta ett ställe att stanna på.
När vi kom fram till Ventura och råkat lämna Highway 1 virrade vi runt ett tag och försökte hitta tillbaka till den dåligt skyltade vägen. Linus gick in i en liquor store för att fråga om vägen till Venice medan Sarah satt kvar tryggt i bilen. När han kom ut såg han lite stressad ut och sa "De pratar inte engelska och de har typ gängtatueringar...de vet inte ens vad Venice är".
Efter en timme eller två i kolsvart mörker, men på rätt väg, glittrade äntligen kusten till höger och vi närmade oss Malibu. Efter det var det raka vägen längs stränderna via Santa Monica fram till Venice. Nyckeln till rummet och en beskrivning vart vi skulle parkera låg fint i en liten låda med kodlås som den otroligt hjälpsamma hotellkillen fixat efter att vi ringt tidigare på kvällen.

Kl. 01.30 fick vi en belöning i form av världens bästa hotellrum. Det var vi värda efter allt detta utan karta eller GPS.